Pure love and the missing soulmates!

Fan. Det finns så många sköna människor jag saknar. Så många hål jag måste fylla. Det låter helt pervest. Men det här är kärlek mina vänner. Ren och skör kärlek och jag tackar Gud för positiv energi och fina människor. Och Sofie för att hon alltid finns ett samtal bort och är villig att äta upp min mat. Alla borde ha en Sofie.

Happy pancakeday!

Efter en god middag har cityparet 2009 (haha) slagit sig ned vid köksbordet med varsin macbook. Smatter smatter låter det. S pluggar till sin första ekonomitenta och jag glassar mest. Den mannen alltså. Jag kan stirra på honom i timmar utan att tröttna. Jag kan varenda liten kroppsdel, varenda liten känslig punkt och varenda liten blick utantill. Men jag tröttnar inte. Jag älskar honom bara mera.

Ikväll ska jag se mitt alterego på tv. Maria Montazami. Imorgon ska jag hänga med brudarna som ville ha hennes bror på Tempel. Ute är det oväder. Nu ska jag grädda pannkakor. Visst är livet okomplicerat och underbart?

Peanutt butter, jelly time!

Idag har jag jobbat och varit hos tandläkaren i fem minuter. Är det bara jag som älskar att gå till tandläkaren? Antagligen. Men jag gillar lilla rådhuskliniken där det bara är jag, några tandsköterskor och min sköna tandläkare. Det enda han gör är att röntga, putsa mina tänder så att dem skiner som pärlor, säga att jag har fina tänder och att jag ska fortsätta som jag gör. Sen får jag gå hem. Har inte lagat en enda tand sen jag flyttade dit. Löv it.

Nu ska jag gå till svindyra Ica borgen och köpa timjan. Och jordnötssmör. Fick ett omänskligt sug efter rostade mackor med jordnötssmör och mjölk innan. Ikväll ska jag bjuda min älskling på middag. Potatis och purjosoppa med pannkakor till efterrätt. Kan man ha jordnötssmör på pannkakor?

  

Nejnejnej Jesus, spiller du öl kommer du aldrig få några ligg!

Lördagsutgång och jävlar vad kickass den var! Älskade varje sekund! Det var så bra, sånt drag, sånt flyt! Jag har varit så seg och opepp på sistone, somnat efter en öl men igår var jag så energisk. Dansade nonstop tills stängning trots att fötterna värkte något fruktansvärt och tog en taxi hem med min fina granne Linnea och Sofie, som gjorde mig sällskap inatt. Vilket kap till hemsläp va? Haha. Älskar tomt prat på morgonkvisten när kroppen skriker efter sömn. Att sedan se Sofie gå till jobbet, fortfarande full och så långt ifrån utvilad och redo man kan komma, var ironiskt, hjärtskärande och klockrent på en och samma gång. Hahaha. 

Numera går jag under namnet Maria Montazami, fråga mig inte varför, jag bara gör det. Och så blev vi stalkade av Jesus, som spillde öl på oss. Kanske den äckligaste människan jag någonsin skådat. 

 

Men tacktacktack tjejer för en fantastisk kväll! Det behövde jag. Och jag är inte ens lite bakis. Jag mår underbart och nu är det söndagsmiddag hos min föräldrar som kommit hem från Malta som gäller! Löv it!

The apartment!

Första och enda bilderna på min lägenhet. Har kommit i ordning lite sen dess och på onsdag blir det soffköp. Älskar min lägenhet, men den gör sig bättre i verkligheten än på bild, det måste jag säga. Enjoy!

 

Utsagor från insidan part jag vet inte längre

 

Jag är så frustrerad att det kliar i hela kroppen. Under skinnet, på insidan, där jag inte kan komma åt. Ungefär som när jag var gipsad en hel sommar och försökte komma åt mitt stackars ben med en bläckpenna under gipset. Jag nådde aldrig, jag fick bara en massa blåa streck. Kanske den konstigaste metaforen som någonsin skrivits, men jag kan inte rå för det. Jag vill så gärna skrika ut precis hur jag känner, vad jag tycker, kasta skit på någon som verkligen förtjänar det. Men det går inte.

Det finns win-or-win-situations och så finns det motsatsen. Situationer då minsta ord kan kosta en något stort och värdefullt. En hårfin gräns mellan att hålla andan, hålla ut och fullständigt förstöra. Men vad jag gör just nu är att förstöra för mig själv. Det är ganska uppenbart att det här är så långt ifrån stimulerande för mitt psyke man kan komma. Det är ganska uppenbart att det här är precis vad jag var rädd för, precis vad jag inte ville ha. För jag vill inte ha det såhär.

Det handlar inte om att jag inte unnar dig, det handlar om att du inte unnar mig. Om att vår vänskap blivit ett tidsbelagt schema där man bokas in en timme för att sedan lämnas ensam. Som att sitta i telefonkö, äntligen komma fram och få reda på att slussen är stängd för idag men att man gärna får återkomma på en ny telefontid imorgon. Man kommer alltid i andra hand, får alltid vara den som får vänta. 

Men jag tänker inte låtsas mer, jag tänker inte sitta och vänta och jag tänker inte ringa. Jag tänker leva mitt liv och utesluta sånt här. För jag orkar inte. Jag har inte tid eller lust att orka. Nej, för jag är inte en sån som sitter hemma och väntar längre.

The perfect morning

Jag önskar att alla mornar kunde börjat såhär. Bredvid någon man älskar som snusar en i nacken under duntäcket i en kall lägenhet. Upp och hoppa, på med första bästa kläder och en otvättat knut mitt på huvudet. Gå till Finess och köpa frallor och wienerbröd. Komma hem och se hur S bäddat sängen precis som jag vill ha den, diskat undan den lagade middagen från igår. Gjort rent och fint i mitt gulliga lilla kök. Äta långfrukost. Tända ljus. Att fortfarande känna sig jättekär efter nästan 3 år tillsammans.

Det är underbart. Du är underbar. Jag är så tacksam som har dig S.

Trasiga hjärtan och föralltid.

Det är sällan jag gör det nuförtiden, skriver från hjärtat, men idag känner jag att jag måste. För idag är jag så ledsen för någons skull att jag skulle vilja slita ut mitt friska, hela hjärta för att byta bort det mot ett trasigt. För det finns inget som gör så ont som ett trasigt hjärta.

Mitt hjärta är inte trasigt, mitt hjärta är helt och friskt och pumpar blod så att det kittlas i magen när jag tänker på dem jag älskar. Inte minst min pojkvän som visat mig vad kärlek är, som lärt mig vad det innebär att älska någon, bli en del av någon annan och låta denna någon bli en stor del av en själv. För trots att man till en början inte tror på det där om att bli en, så blir man det, mer eller mindre när man delar sina känslor med en annan människa på det här viset.

Det finns människor, par, som väljer att predika om evig kärlek. Sen finns det dem som låter bli. Jag har aldrig predikat, sällan eller aldrig sagt att det alltid ska vara vi, men oavsett om man predikar eller inte, oavsett om man ropar ut det eller håller tyst, så börjar man planera inför framtiden, börjar man sakta men säkert tro att det faktiskt ska vara föralltid. Oavsett vad det gäller, så finns ens älskade med på ett hörn. Det finns inga planer där denna någon inte ingår, trots det behöver det inte betyda bil, barn och hus. Ett föralltid på det viset. Utan en kompromiss, en lösning på hur man ska fungera tillsammans, i vått och torrt, regn eller solsken.

Jag har ofta tänkt på hur fascinerande det är hur en annan människa kan spela en så stor roll i någons liv. Hur ens tankar och känslor, till stor del kan kretsa kring denna någon, som gett en ett nytt perspektiv på tillvaron, och ibland livet. Jag vet att det är svårt att tänka sig, att tankegången känns löjlig om man aldrig känt så, men jag vet också hur ont det gör om något kommer emellan och man blir det som hamnar i kläm tills smärtan blir för stor för att hålla fast. Jag vet hur det känns att tvingas släppa taget mot sin vilja. Jag vet hur det är att väljas bort. Men jag har alltid fått rätt. Alltid varit den som suttit kvar och fått min belöning. För det finns ingen som säger att det inte gör ont att vara den som gör slut men heller inget som säger att det inte är kränkande och hemskt att bli dumpad.

Och jag vill så gärna tro på att allt som händer gör det av en mening. Men jag har också svårt att se hur något som sker som en blixt från en klar himmel, som träffar en och delar ens hjärta i två blödande bitar faktiskt kan vara meningen. För om man genuint älskar varandra, varför fortsätter man att såra varandra?

Jag vet inte, men jag önskar att jag visste. Jag önskar att killar och tjejer, män och kvinnor förstod varandra. Hade någorlunda samma prioriteringar och värderingar och att hela världen kunde sluta upp och kriga och kramas istället. Men tydligen är det meningen att det ska fortsätta såhär, att vi ska fortsätta gå runt och krossa varandras hjärtan. Och det gör ont att tänka så. Men jag hoppas att det är som man säger, att det finns någon för alla och att denna någon kanske befinner sig några krossade hjärtan och föralltid bort, trots att det i många fall är svårt att tänka så. Inte minst när man väl står där, med två blödande halvor i sina händer och undrar varför?

Håll ut.

 

Ett stycke fruset och krassligt Maria

Te, kuddar och ett varmt duntäcke. Färjan 3 och svenska hollywoodfruar. En pluggande pojkvän i köket som jag inte får störa men som kommer få gottgöra det sen och en lägenhet som jag fortfarande älskar älskar älskar. Fint slut på en otrolig oinspirerande dag, då jag känt mig krasslig, hängig och frusit non stop. Imorgon ska jag försöka klippa ihop en video med klipp från min lägenhet. ivideo, be gentle. Nu blir det mys!

 

Ps! Vem är färjan-Ruth och hur har hon råd att åka så mycket svennebanan-kryssning?

Natti!

Det tar hundra år att ladda upp bilder via snyltar-internet. Så vi hörs imorgon peeps! Nu har jag iallafall lagt in bilderna i ett halvfärdigt utkast. Nu blir det mys. Stefan, min räddare i nöden, dök upp utan att knacka. Så går det när man ger sin pojkvän en egen nyckel. Men jag gillar det. Kom tillbaka imorgon, då kör vi trots mitt sega snyltarinternet!