Dagens bästa

Linnea går in på banken och ber dem tömma hennes kort. Kommer ut med 43 kronor, i mynt! Hahahaha. Det går bra nu!!

Fan!

Linnea gav mig en order och jag lydde lika snällt som en blindhund hade gjort. Råkade göra ett självmål och fan! Fan fan fan. Det står nu 1-1 i matchen och jag tror jag lägger mig. No more all in, åtminstone i detta spelet. Behåller min värdighet, eller åtminstone det lilla som finns kvar av den? I’m done. Hejdå!

Ha-ha-happiness

Linnea is back on track från Manchester och nu är trion äntligen helad igen. Älsklingar. Jag och Sofie behöver vår brutalt ärliga Linnea för att veta vad som är rätt och fel. Det var den senaste veckan åtminstone ett levande bevis på. Jag dör lite inombords varje gång jag tänker på vad vi faktiskt gjorde och inte gjorde. Men alla har vi våra brister. Svagheter. Dåliga sidor. Mindre lyckade stunder. You name it.

Hann även med en dejt med världens kanske bästa Filippa, min 28 åriga kollega som är jag om nio år. Hon är helt fantastisk. Blev lite catch up på datingfronten och man kan ju säga att jag ligger efter. Men vad gör det? LIVING THE DREAM. Eh – JAG SKOJA!

Men jag mår bra. Leder 1-0 i spelet jag spelar och nej, jag tänker inte tala om för er vad det handlar om. Bara att det handlar om värdighet och stolthet och för första gången är det inte jag som blir sänkt. Ha! Screw you, big time!

XOXO, P&K!

Det är såhär man mår när man hemligheter har

Och fast vi båda vill, mer än något annat. Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan.

Att leva, verkligen leva.

Jag har varit gäst i mitt eget hem sen i onsdags. Firat jul och slagit klackarna i taket. Träffat gamla vänner, nya vänner, vackra män och inspirerande kvinnor. Jag har ätit för mycket men är fortfarande smalare än på länge, så jag antar att saker och ting kanske går åt rätt håll. För om det är något jag gjort dem senaste dygnen så är det att leva. Och det är ju trotsallt det  som livet är till för..

Vad som egentligen finns kvar att säga är tack till finaste familjen för ännu en fin julafton, tack till mina vänner för all kärlek, alla kända och okända för alla leenden och all värme och för en fin juldag på finaste Mollbergs. Tack till mig själv som står på mig och till er andra som backar upp mig i vått och torrt. Tack till er som läser min blogg varje dag trots att jag uppdaterar en gång i kvartalet. P&K och kärlek!

 

Love actually

Åh vad jag älskar. Älskar filmen och scenen och ja, åh vad jag älskar kärleken. När det fungerar. Just nu saknar jag mest. Men jag dör fortfarande på en av världens finaste filmscener. Ih!

Julstress!

Jag har inte hunnit andas de senaste dygnen. Har jobbat, jobbat extra, gått i skolan och sprungit rundor som en skållad råtta på stan. 20 i 7 blir jag upphämtad av papi, flyttar nämligen hem till min familj över julen. Ska bara fixa i ordning i lägenheten, packa och diska innan dess.

EHHHHHHHHH HEJ STRESS! HÖRS SEN. XOXO

Jag förstår inte matte

MEN på något mystiskt vis klarade jag matten ändå! JAG GJORDE DET, ÄNTLIGEN! Åh, ska aldrig mer öppna en mattebok i hela mitt liv. Aldrig räkna en enda andragradsekvation, rita nån jävla graf eller försöka skriva ut en funktion. Förstår ni min lättnad, min befrielse, min genuina, inre, obeskrivliga lycka? HURAAAAAAAAAAAAA, nu börjar livet!

Vackra människor

Jag har insett att det finns så himla många fina människor runt omkring mig. Fina familjer, fina ex, vackra vänner och perfekta män. Gamla människor som fått rynkor av att leva. Smilegropar. Genuina skratt. Roliga personen som kan få en att skratta bara genom att öppna munnen. Tjejer med långa ben och fina kurvor. Män med skägg. Okända människor som ler mot en när man möter deras blick och folk som småpratar utan anledning. Grannar som våldgästar, vänner som diskar åt en. Människor som kramar om en när man ses, morföräldrar som fortfarande kommenterar att man har växt. Föräldrar som alltid stöttar och hjälper en när livet känns tungt och jobbigt. Syskon att se sig själv i, trevliga butiksbiträden. Småbarntjut. Samhörighet. Vackra människor.

The hardest part

Idag tog jag det jobbigaste beslutet hittills i mitt liv. Jag klippte en livlina. Jag sa hejdå mitt gamla jag, mitt hjärta och min största trygghet någonsin. Jag gjorde det, jag valde det och nu får jag stå mitt kast. Men först vill jag gråta ut mot en tjejkompis axel och sen påminna mig själv om hur viktig jag är. Påminna mig själv om hur långt jag kan och kommer att gå och att allting handlar om att tro på sig själv. För nu är det jag mot världen. Ingen ska någonsin få såra mig igen, ingen ska någonsin ha rätt till att behandla mig så. Jag tänker aldrig låta det gå så långt att jag med flit sårar mig själv i slutändan.

Det är inte värt det, hur jobbigt det än känns att släppa taget, så är det inte värt det. Ett steg bakåt och två steg fram, det kan bara bli bättre nu. För jag är värd så mycket mer än det här. Jag vet det nu.