Nu ska brunöga (nickname som M gav mig) gå på kalas. T-shirt stores 1årskalas för att vara korrekt. Vi börjar där, fortsätter till tivvan och slutar antagligen på Bakom (mot min vilja) eller på Tempel där Pl köpt in sig. Kan inte bli annat än bra. Jag är fruktansvärt pepp för en gångs skull. Nu kör vi, all in!
Sårbarhet gör dig dum. Får dig att göra dumma saker som i sin tur endast gör att du slår dig ännu hårdare. Crasch.
På sista tiden har jag genomgått en känslomässigt kollaps. Jag har förlorat min älskade moster. Varit fullständigt off. Men hur jävligt och fruktansvärt allting än har varit, har frågan varför jag återigen valde att släppa in dig i mitt liv varit den mest spelade. För vem är du att göra såhär mot mig?
Vad är det för fel på dig?
Jag är för labil för det här med bloggande, för labil för det här med livet, men jag kämpar på. För vet ni? Det kan bara bli bättre nu. Var i Lund i lördags och hade the time of my life, typ. Jag och wifey hade så sjukt jävla roligt. Ja, ni ser ju själva. Jag lyckades till och med att ta oss längst bak av en enorm publik till längst fram, framför gallret med vaktens tillåtelse. Har en del ess i rockärmen, men får ju inte vara dum. Jag såg Salem, Salem såg mig. Nu kan jag dö lycklig, tänkte jag säga. Men så är det ju inte riktigt.
Egentligen var det inte meningen att någon skulle läsa det här. Läsa om min kokande frustration eller om alla känslor som byggt bo i mig, igen. Eller rättare sagt, alla känslor som kanske inte försvunnit, utan som snarare grott sig starkare under vintern för att kunna explodera på nytt.
Jag skulle aldrig låtit mig själv komma hit, för det var så mycket lättare at säga att allting var bra när du hade ditt och jag hade mitt. Så snart du är utom räckhåll så går det bra. Jag kan ju inte nå dig. Det är frustrationen när vi ses och jag ändå inte kan nå dig som jag kunde förut, som är den värsta. Så snart vi ses är alla känslor mixed up och jag vet varken vad jag vill eller vågar känna.
Men ändå känner jag. På ett sätt jag aldrig känt för någon annan förut. Och i mina ögon är det ditt största handikapp, att du inte är som någon jag känt förut. Att du inte är som någon annan överhuvudtaget. Du bara är på ett sätt som jag uppenbarligen inte kan släppa. Ett sätt som jag behöver i mitt liv. Ett sätt jag saknar när du inte är här men saknar långt mycket mer när du faktiskt är här. För det är din närvaro som ger klartecken åt din frånvaro. Och någonstans vet jag inte vad som är värst.
M
Jag vet att jag sällan sa det, sa hur mycket du betydde för mig, hur mycket jag älskade dig och hur glad jag var för att ha dig i mitt liv. Men precis så var det.
Jag vet att ditt liv inte varit lätt. Att det finns saker du ångrar och velat haft annorlunda. Men du var bara människa. En fantastisk person, som vi saknar obeskrivligt mycket men också minns med en enorm glädje.
Oavsett vad du tror har jag alltid varit stolt över dig. Alltid trott på dig och alltid velat det bästa för dig. Och om det här var det bästa så accepterar jag det, även fast jag aldrig kommer kunna förstå hur det kunde bli som det blev. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få gå tillbaka i tiden, om så bara för en minut, för att få krama dig igen. Säga allt det där jag ville du skulle veta, men aldrig sa.
Men det är så mycket man säger och så lite man gör. Så mycket jag ville göra men så lite jag faktiskt kunde. Jag kommer aldrig glömma bort dig, aldrig låta någon glömma bort dig. Jag kommer aldrig glömma bort vad du sagt till mig, aldrig glömma bort vem du varit för mig. Jag kommer växa upp, göra dig stolt och spara alla minnen av dig i mitt hjärta. För därifrån kan du aldrig försvinna.
Som du sa, vi ses på den andra sidan. Så länge bär jag med dig inombords. Jag älskar dig.
Din Biabia.
Jag är så ledsen. Så himla ledsen. Ledsen för att jag inte kunde hjälpa dig och för att det blev som det blev. För det här är så overkligt, så fruktansvärt. Jag älskar dig. Det kommer jag alltid göra. Jag kommer älska dig och sakna dig resten av livet. För kanske var du inte menad för den här världen, kanske fanns det en annan plan för dig. Jag hoppas det. För om det är något jag unnar dig nu är det inre lycka och frid. Jag hoppas så att du äntligen fått frid.
Jag glömmer dig aldrig. Aldrig någonsin. Det gör bara så fruktansvärt ont just nu. Smärtan är obeskrivlig. Varför älskade du, varför? Vi ville ju så gärna ha dig kvar hos oss.
Jag hoppas vi ses igen. På något sätt, någonstans. Vila i frid, älskade älskade du.
Under Uncategorized
Ibland gör man saker som man inte borde, men som man ändå måste göra. Saker som att gå till en port och slå in portkoden, bara för att försäkra sig om att man fortfarande kan den.
Lika snabbt kommer bakslaget. För det är klart att man minns. Hur skulle man någonsin kunna glömma?
I can not walk in these shoes, they hurt my toes. 