Kvar i nåt jag lämnat

” Vissa saker ska helt enkelt lämnas precis som dem var. Då man ibland förstör mer än man vinner, när man försöker bygga vidare på gamla minnen. ”

– M.L.P

WORD

” I no longer drink enough to think you’re pretty ”

Efterkrigstiden (utsagor från insidan, dagboksinlägg)

Ni vet hur jag brukade romantisera kärlek. Hur mycket jag en gång älskade. Hur lycklig jag var och hur fantastiskt det var att leva med någon annan vid min sida. Och jag menade vartenda litet ord, varenda liten mening. Allting kom raka vägen från mitt dunkande, stora, röda hjärta. Jag sprudlade. Mitt liv sprudlade. Och för varje dag som gick växte sig allting bara starkare och större, berusning tog över alla bekymmer och allting var rosenrött och fjäderlätt. Enda tills dagen jag frivilligt valde att släppa allting. Dagen där jag lät allting falla. Allting vi skapat krossades som ett glas mot ett stengolv.

En del av mig dog den dagen. Och jag visste om det. Jag visste om att kärleken tagit över mig och att det inte skulle vara mycket mer kvar än en söndersmulat hjärta och en tom person som inte riktigt visste vem hon var om man inte fyllde henne med kärlek.

Man tror att alla som älskar är lyckliga. Att alla som älskat är tacksamma. Men man glömmer efterkrigstiden. Men glömmer processen från det att man sprudlar till att man förfaller. Man glömmer alla tusen känslor man handskas med, alla tankegångar man slungas mellan. Kriget mellan det goda och glada och det onda och väldigt väldigt tunga. 

Jag vet inte hur många gånger folk sagt att jag borde vara glad för att jag fått smaka på kärlek. Hellre älskat och förlorat än att inte älskat alls. Och det är väl klart att jag är tacksam. Klart att det jag hade var det finaste i världen. Att jag var genuint lycklig och sprudlande kär. Att jag kände mig älskad på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Att jag älskade någon annan mer än jag faktiskt älskade mig själv.

Men efterkrigstiden har varit den värsta. Har lockat fram känslor i mig jag inte trodde fanns. Tankar jag aldrig velat tänka. Har fått mig att inse hur sårbar jag faktiskt är när det väl gäller. Jag har provat att gråta tills tårarna tagit slut. Jag har föraktat allt och är fortfarande livrädd för att faktiskt känna. Livrädd för släppa in en ny person i mitt liv och ännu räddare för att bli en del av någon annan. 

Det finns inget finare, inget större, men heller inget tyngre ansvar, inget så läskigt som att bli ett med någon annan. För när den personen väl slits ifrån en. När man väl går isär. Då känner man sig halv. Man känner sig tom. Man känner sig fruktansvärt trasig. Och att känna sig trasig är den värsta känslan jag någonsin känt.

Comino!

Om elva minuter beger vi oss mot Comino. Det blir en båttur hela dagen så nu hoppas vi på sol. Åh. Jag är så glad. Comino är Maltas absolut vackraste ö med det klaraste vattnet i hela Europa. ÅHÅ! Vad jag älskar denna lilla ö!

Här en mobilbild från 06!

Att resa är att leva

Idag har vi haft moln på Malta vilket varit lite trist för brännan. Men jag vaknade upp yr och illamående imorse så någonting säger mig att fick lite för mycket sol igår och ändå behövde en dag i skuggan, vilket jag fick.

Imorgon hoppas jag på bättre väder för DÅ ska vi åka till Comino, om vädret tillåter det vill säga.. Känns lite trist att Maltas höstväder börjar svika. PÅ fredag ska det till exempel regna så då ska vi åka till Valetta, Maltas fina huvudstad. Vet att ni gnider era händer av förtjusning och skadeglädje.. men jag har det jättebra ändå!

Ligger för tillfället i sängen och fantiserar om framtiden. Smider planer och planerar. Jag är lite i valet och kvalet om jag är sugen på en exotisk resa, typ 2 veckor på Bali eller en resa till New York i vinter. Svårt. Får se hur hårt jag drabbas av vinterdepressionen, sen kan jag bestämma mig för vad jag helst vill ha, sol eller Marc Jacobs väskor. Dessutom väntar en weekendresa till Berlin med Sofie, måste bara invänta lönen.

Och haha, det här är så typiskt mig. Hinner inte mer än hem från en resa innan jag planerar en ny. Men det finns inget som får en att känna att man lever så mycket som att resa. Det finns inget bättre än att upptäcka världen. Inget som är mer inspirerande. Att resa är att leva. Punkt slut.

mys på takterassen igår

 

 

Moln

Ha! Idag är jag tacksam för att jag fick familjens bästa pigment och för att brun-ångesten försvann med tonåren (läs: jag är 20 år och 3 månader). Finns inget roligare än att se min lillasysters frustration glöda i ögonen när hon ser molnen som nog inte kommer försvinna. Kan ju trösta mig med att det är lika varmt som det brukar. Så idag blir det lika mycket bad som vanligt.

Idag har vi haft strålande sol på Malta och jag har haft turen att bränna mig så pass mycket att min hudfärg borde matcha min ”tidigare” hårfärg. Min inre tocke har gett sig tillkänna och jag är röd som en kräfta. Vad har hänt med ditt röda hår tänker ni? Jo, det är orange med gulgröna slingor. Fulare har det ALDRIG varit, men det löser sig nog.

Imorgon ska vi förhoppningsvis åka ut till Comino och den blå lagunen, vi glömde visserligen boka båtturen idag men det löser sig säkert det med. Jag längtar. Comino är så fruktansvärt vackert. 

Nu måste jag sova trots att klockan knappt är halv tio. Tror jag fått solsting light. Men innan satt jag uppe allt för sent och imorse fick jag gå upp alldeles för tidigt för att morfar dukat fram frukost på terassen. Ja. Ni hör ju vilket otroligt krävande liv jag lever för tillfället. Jag solar och badat, äter och sover. Duschar när jag måste och går osminkad mest hela tiden. Gotta love it.

Här kommer en bild från Comino och en bild från idag. Jag har med flit vänt upp och ner på bilden. Ser nämligen lite retaderad ut. Slut på meddelandet.

 

J

Pratade precis med J, min semesterfling från språkresan här nere på Malta 2006. Det är hundra år sen men vi minns fortfarande dem mest märkliga sakerna, till exempel att en gubbe styrde en leksaksmotorbåt rakt in i Jonas när vi badade i Melliehabukten (där jag bor nu) så att den fastnade i Js badbyxor och gubben och J började gapa högljutt åt olika saker. Jag skrattade mest. Precis som jag gjorde idag. Kunde inte låta bli att le när jag badade på samma ställe fyra år senare.

J sa att han tänkt på mig häromdagen när han lyssnat på en låt jag skickade till honom för fyra år sedan. Att han tänkt på mig för att dem sjunger the 14th of july och för att han mindes att jag fyllde år den 14e juni. Jag blev alldeles varm i hjärtat. Inte för att jag och J har något nu eller för att det vi hade var särskilt betydelsefullt. Men jag blir varm av att tänka på resan, blicka tillbaka och veta att där finns en annan person långt härifrån som minns saker som jag trodde att bara jag kom ihåg.

Nu måste jag sova. Har fjärilar i magen och vill bara ut och upptäcka på Malta på nytt men jag behöver nog några timmars sömn för att orka. Vi hörs imorgon. Life is good. 

 

 

Nostalgirus (update från Mellieha Bay, Malta)

Jag har kommit hem. Till min fina lilla ö där livet alltid känns så himla mycket lättare än på någon annan plats på jorden. Åh. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men Malta gör mig nostalgisk, lycklig men på något sätt också lite sentimental då jag vet att det här bara är semester. Att jag har sju dagar i paradiset innan jag måste åka tillbaka ”hem” till Sverige igen. Jag vill så gärna stanna här. Jag vill vakna av den varma morgonsolen, gå till affären och köpa mitt San Michell vatten som bara säljs här och smakar persika. Jag vill bo i St Julians. Jag vill kalla Valetta för min huvudstad. Varenda liten strand, bukt, by och del av ön berättar sina egna små historier. Historier jag vill höra om och om igen.

__

Idag har vi haft en riktig söndag. Ätit frukost på terassen, lunch på stranden och middag här hemma. Legat och latat oss på stranden. Här är så himla varmt! Ett trettiograder i skuggan och strålande sol på dagen. Ett tjugotal grader på kvällen. Har legat på en luftmadrass i det turkosa vattnet hela dagen och älskat livet. Blivit solbränd. Dessutom har jag fixat internet så nu kan vi höras varje dag. Hurra!

NU: Valvaka. Om jag inte somnar. Allt ser bra ut. Allt utom SD. Vad fan händer? SD i riksdagen? SD som motsäger sig själva på samtliga punkter? SD som bygger på en enda sak: Rasism. Det spelar ingen roll hur mycket dem än försöker linda in det.  SD är ett hån mot den svenska politiken. Jävla SD.

Och godnatt till er. Vi hörs imorgon.

Jag och Anna som inte ser ut sådär egentligen. Och en flaska San Michell. Älska!!

 

 

 

Resfeber

Shit vad jag har resfeber. Har nojat över flygresan i över ett dygn nu och det blir knappast bättre. Ska försöka ta mig samman och krypa ned hos världens bästa femåring innan mamma kommer in och väcker oss. Det vill säga och små tre timmar. Jag har inte solat inför den här resan, inte packat färdigt och absolut inte rakat benen. Skulle dessutom inte förvåna mig om jag glömt att betala en försenad räkning eller glömt att lämnat tillbaka en film på hemmakväll. Just det. Snabba cash. Joel Kinnaman får helt enkelt följa med på resan. 

Jag hoppas att det finns trådlös uppkoppling på hotellet, för isåfall hörs vi ju redan imorgon. Annars får ni helt enkelt hålla ut. Jag ska tänka på er alla när jag lapar sol, shoppar i Valetta och plaskar rundor i Europas klaraste vatten. För Malta är så otroligt vackert.

Åh! Äntligen semester!