Idag saknar jag så mycket. Jag saknar Bodrum, jag saknar tid för varandra, jag saknar New York, jag saknar min mamma, min gammelfarmor som dog för flera år sedan, jag saknar Findus, jag saknar pengar, jag saknar Köpenhamn, saknar att känna pulsen, saknar att skratta tills jag gråter, saknar dig och saknar sommaren. Jag saknar min gamla klasskompisar, jag saknar framtidsplaner, jag saknar min morfar och jag saknar det jag älskat och förlorat och det jag kastat bort. Jag saknar att bara vara, äta frukost med den jag älskar mest, jag saknar att sjunga och jag saknar svenska hollywoodfruar. Jag saknar att vara liten och dum, saknar att gå på hemmafester och saknar att gå barnbent. Jag saknar mina brunbrända ben och jag saknar dem som flyttat härifrån, jag saknar att spela fotboll, göra volter och skruvar på trampetten, jag saknar skummgummihavet på gymnastikenshus. Jag saknar att känna att jag hör ihop med en viss grupp, en klass, en viss typ av människor. Jag saknar att träffa nya människor. Jag saknar alla dem som format mig och betyder något för mig. Jag saknar att riktigt leva, så det blåser i håret och känns i magen.
Det saknar jag.