Idag bytte jag ut mina normala söndagssysslor, självömkan och soffhäng, mot middag på Haket och bio med Malin. Jag är så glad att det finns människor som känner precis som jag, som kan relatera till alla mina tusen ord om kärlek och känslor. Så glad för att det finns fler kärlekskrigare där ute. Malin är med mig och det känns så fint.
Vi kom fram till lite klokt men mitt i allt virrvarr blev vi nog bara mer förvirrade än vi redan var. För jag tror inte det finns några riktlinjer eller nya sanningar i samband med kärlek. Kärlek bara är.
Åh. Vänner. Jag har som vanligt hundratals noveller som bränner i bröstet, ett hjärta som dunkar och ord som bara vill komma ut. Men jag har snöat in mig på för många filosofier för att överhuvudtaget kunna leverera. Skrivkrampen har fryst alla mina tillgångar och jag önskar så att det vore annorlunda. Men det är inte annorlunda. Det bara är. Och det suger. För jag behöver min skrivterapi lika mycket som jag behöver sömn. Just nu.
I can not walk in these shoes, they hurt my toes. 