Gammal klassiker

Nästan perfekt.

Jag har haft den perfekta tjejkvällen med sushi, champagne och tårta. SATC och popcorn. Och sist men inte minst Dear John. Åh vad jag grät. Nu känner jag mig någorlunda tom. Önskar dock att jag hade en mänsklig delete-knapp att trycka på när saker och ting gått överstyr. Men en sån finns inte. Det finns bara tid och vett.

Jag har ingenting av det. Bara fina vänner. Tack för ikväll tjejer.

Bad timing

Ibland blir jag bara så jävla less på allting som har med dejting och kärlek att göra. Trött på beroendet, känslan av att vilja dela något med någon, som delar något med mig. Känslan av att vilja ha någon, vara någons. Varför kan man inte bara nöja sig med att vara sin egen? Varför måste där alltid finnas en andra part? Ett annat hjärta som slår för en när man har sitt eget?

Here it comes..

Det finns inget svårare än kärlek. Inget svårare att leva med någon annan, ha någon, vara någons någon. Det finns inget svårare än att frivilligt pusslas ihop med någon, något svårare än att försöka vara båda parter till lags, för någonstans måste allting matcha, klaffa, gå ihop. Alltid är det den där jävla timingen som tar ut sin rätt. Och jag hatar den.

Det finns öde och det finns mening, men det finns ingen jävla slump. Saker händer bara inte utan ett mening och det suger så jävla mycket. I mitt och många andras fall hade det känts lättare om det varit slumpen som avgjort allting, men allting i den här världen är för perfekt konstruerat för att slumpen ska få äran. Timing is everything. Och det suger också jävligt mycket.

För vet ni? Det finns inget som suger som att träffa en person man någonstans vet att man skulle kunna känna så jävla mycket för när man vet att man inte kan. Hamna i en situation där varenda litet snedsteg kan kosta en för mycket. Men någonstans på vägen slutar man bry sig. Just för att den här personen känns värd allting. Utan att reflektera över det gör man något som i stundens hetta känns så jävla bra, så jävla rätt och hur mycket man än vet att man borde gå därifrån, så kan man inte. Naivitet.

Jag kanske gjorde fel men jag brydde mig inte, för det kändes så jävla bra enda tills jag vaknade på morgonen och kände verkligheten slänga en hink med iskallt vatten rakt i mitt huvud, som ett uppvaknande och välkomnande till en ny dag.

För idag är en ny dag. En ny dag då jag egentligen inte behövt sitta här och tänka. Hade inte behövt att sitta här och känna efter. Om det inte varit för dig och den dåliga timingen. Men det gör jag. Fan fan fan.*

 

* Förlåt för att jag svär så mycket. Jag tror jag gör det när jag är arg.