HYBRIS/KÄRLEK/LYCKA/ÅNGEST

Jag har haft några turbulenta dygn. Slungats mellan hybris och ångest, lycka och kärlek. En känslig kvartett om jag får säga mitt. Jag har verkligen längtat efter att få skriva blogg, skriva mitt i natten som den enda vakna på Tågaborg men från ingenstans dog min macbook. Det var så sorgligt. 

Var nere på Apple idag och frågade om dess överlevnadsmöjligheter. Kändes som att invänta en diagnos på en trogen vän och fick svaret, har du otur är det hårddisken och då får du köpa en ny, har du tur är det ramminnet och det kommer kosta dig en tusenlapp. Kosta vad det kosta vill, sa jag, och traskade hemåt för att hämta min bebis. Lämnade över den och svettades som en gris. Haha. RAMMINNET! Hurra. Killarna på apple gav mig ett gratis, provisoriskt ramminne och rabatterade den övriga avgiften med 800 kronor. Måste bero på att jag är så charmigt patetisk som tror att min dator är en döende bebis. Men någonstans såg jag att dem led med mig.

Nu tänker jag på en sak jag inte borde tänka på. En jävligt jobbig känsla jag inte kan hantera, inte kan förinta, inte kan besegra. Herr Ångest, låt oss sova på saken och drömma om Hayden Christensen. He’s something.

 

Slagna hjältar, fallande stjärnor och något annat.

Jag har haft två fina och ångestfyllda dygn men nu känner man hur ung man faktiskt är. Gud, chefen, alla, jag lovar att aldrig mer gå direkt från festen till jobbet, okej? 

Igår gick jag efter 31 vakna och 2 sovande timmar ändå ut med Sofie och Linnea. Kände mig som ett vrak. Såg antagligen ut som ett vrak, men om det finns något som verkligen gör mig genuint lycklig just nu så är det Sofie och Linnea. För att dem är less drama och more personality, för att dem är så enkla, ibland brutalt ärliga, men alltid, alltid vill ens bästa. För att dem inte dömer, för att dem vänder upp och ner på min lägenhet och för att dem är som dem är. Jag älskar er tjejer.

Kvart över tre imorse såg jag och Linnea ett stjärnfall. Hur fint? Nu ska jag hem till mina föräldrar för det årliga pepparkaksbakandet och julmyset. Min älsklings S kommer dessutom hem från Lund. Mys deluxe.

XOXO

Peppar inför beachpartyt på söndag..

Tror jag hittat den perfekta outfiten. No joke.

Uppenbarelse

Att få ett sms av en vän som säger att hon och hennes pojkvän är inlagda på sjukhus i Köpenhamn för att dem varit med om en bilolycka tar verkligen luften ur en.  Jag fick så ont i hjärtat. Det nästan stannade ett tag. En av mina finaste vänner kunde ha dött idag. I en seriekrock, i en bil med ett tak man fick klippa upp för att kunna få ut dem.

Så om det finns en Gud, finns änglar eller vad det nu än är, så vill jag säga tack för att ni vakade över henne. Tack för att ni lät mig och resten av världen behålla min fina vän och lät henne och hennes pojkvän som är så upp över öronen förälskade behålla varandra. Livet är verkligen skörare än man tror. Ta vara på er själva och varandra.

Copenhagen streetstyle

Danskar kan!

Allison

Enda fram tills idag tyckte jag att Allison var den absolut konstigaste profilen i Top Model historia och då inte på ett skönt konstigt sätt. Men idag förälskade jag mig i hennes tafatthet och alldeles för stora ögon och insåg hur fantastiskt hon är, på ett udda men ändå väldigt genuint sätt. Jag tror modevärldens strikta och korrekta behöver något udda och tafatt som Allison. För hon är verkligen.. jag vet inte? Smått fantastisk kanske. Älskar den första bilden. Älskar!

Red light

Sitter i soffan med fötterna på bordet, tittar ut över ett regnigt och grått Tågaborg och lyssnar på Mr Merriweather. Jag har jobbat ihop några tusen den här helgen och känner mig lättad på något sätt. Lättad över att jag faktiskt kan skaka av mig saker jag inte kunnat skaka av mig på väldigt länge, men som jag nu skakar av mig lika lätt som man skakar av regnet från ett paraply. För det finns stunder i livet då man inser att det fan inte är värt det, att det är inte är värt att bära någons annans börda på sina axlar. Inte värt att ta emot hur mycket skit som helst från någon som förtjänar att få något mycket värre kastat rätt i ansiktet. Men jag orkar inte ens kasta. Jag orkar inte ödsla min tid på något så intetsägande, på dålig energi och människor som inte förtjänar min närvaro. I’m done with this. Klart slut.

1095 dagar

Igår hade jag och S vår officiella tre årsdag. Tre år, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet bara att jag älskar honom så fruktansvärt mycket att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Det är fantastiskt att få ha någon att älska och i sin tur, att vara någons någon. Tack för att du är du, du är det bästa jag vet älskling!!!!!!!

Grannskapet

Jag vill inte veta vad min granne fått för intryck av mig? Han ser nämligen alltid så himla besvärad ut när vi råkar stöta på varandra i trapphuset. Allt jag får är ett sammanbitet, lågmält, hej. Inget intressant eller trevligt hej. Bara ett jag-antar-att-jag-måste-hälsa-nu-när-hon-sett-mig-vi-är-ju-trotsallt-grannar-hej. Men det kanske är så man gör på Tågaborg? Snor varandras tvättider, låter bli att plocka upp hundbajset på trottoaren, tar överpriser på Ica och hälsar sammanbitet på sina grannar?

Ikväll upptäckte Hedvig och jag att vi suttit och samtalat inför öppen beskådan då min dörr stått vidöppen i några timmar. Jag hittade inte nyckeln och sprang ut i genomskinliga tights och min jobbtisha. Min granne och hans kompanjon glodde förskräckt på mig när jag hoppade ut genom dörren precis när dem kom upp för trappan. Sen dog jag och Hedvig av skratt i köket. Slår vad om att F. Casta och hans kompanjon satt med sammanbitna miner, drack vin och undrade om det var för mycket vitlök i maten. Det luktade åtminstone så i trapphuset. I bästa fall pratade dem om mig. Vad dem sa vet jag inte riktigt om jag vill veta, men som man säger, all pr är bra pr! 

TÅGABORG ❤

No one else could love you half as much as I do now

Jag vill återigen säga tack till alla som som ser rakt igenom mig, som ser MIG. Som ringer och frågar hur jag mår, drar ut mig när jag egentligen inte orkar och kommer hit och diskar åt mig. Som orkar sitta i min soffa och bara vara här när jag ligger utmattad av ångest i sängen och inte orkar ta tag i mig själv. Tack ni som stöttat mig när jag känt mig som någon annan och som verkligen verkligen bryr er om mig.

Jag vet att jag är en väldigt komplicerat liten själ men någonstans greppar ni mig och det känns i hjärtat. Det är ni som får mig att vilja göra comeback och jag är så lycklig och tacksam som har så fina vänner och nära som er! Fast att jag inte är så bra på att visa det i tider som dessa. Men jag älskar er och vill krama om varenda en av er just nu. Tack!