Jag har haft den perfekta tjejkvällen med sushi, champagne och tårta. SATC och popcorn. Och sist men inte minst Dear John. Åh vad jag grät. Nu känner jag mig någorlunda tom. Önskar dock att jag hade en mänsklig delete-knapp att trycka på när saker och ting gått överstyr. Men en sån finns inte. Det finns bara tid och vett.
Jag har ingenting av det. Bara fina vänner. Tack för ikväll tjejer.
Ibland blir jag bara så jävla less på allting som har med dejting och kärlek att göra. Trött på beroendet, känslan av att vilja dela något med någon, som delar något med mig. Känslan av att vilja ha någon, vara någons. Varför kan man inte bara nöja sig med att vara sin egen? Varför måste där alltid finnas en andra part? Ett annat hjärta som slår för en när man har sitt eget?
Here it comes..
Det finns inget svårare än kärlek. Inget svårare att leva med någon annan, ha någon, vara någons någon. Det finns inget svårare än att frivilligt pusslas ihop med någon, något svårare än att försöka vara båda parter till lags, för någonstans måste allting matcha, klaffa, gå ihop. Alltid är det den där jävla timingen som tar ut sin rätt. Och jag hatar den.
Det finns öde och det finns mening, men det finns ingen jävla slump. Saker händer bara inte utan ett mening och det suger så jävla mycket. I mitt och många andras fall hade det känts lättare om det varit slumpen som avgjort allting, men allting i den här världen är för perfekt konstruerat för att slumpen ska få äran. Timing is everything. Och det suger också jävligt mycket.
För vet ni? Det finns inget som suger som att träffa en person man någonstans vet att man skulle kunna känna så jävla mycket för när man vet att man inte kan. Hamna i en situation där varenda litet snedsteg kan kosta en för mycket. Men någonstans på vägen slutar man bry sig. Just för att den här personen känns värd allting. Utan att reflektera över det gör man något som i stundens hetta känns så jävla bra, så jävla rätt och hur mycket man än vet att man borde gå därifrån, så kan man inte. Naivitet.
Jag kanske gjorde fel men jag brydde mig inte, för det kändes så jävla bra enda tills jag vaknade på morgonen och kände verkligheten slänga en hink med iskallt vatten rakt i mitt huvud, som ett uppvaknande och välkomnande till en ny dag.
För idag är en ny dag. En ny dag då jag egentligen inte behövt sitta här och tänka. Hade inte behövt att sitta här och känna efter. Om det inte varit för dig och den dåliga timingen. Men det gör jag. Fan fan fan.*
* Förlåt för att jag svär så mycket. Jag tror jag gör det när jag är arg.
Åh. Det är lördag. Ikväll ska jag och mina finaste vänner ut och dansa. Jag har som vanligt turen att jobba så det blir att sova på förhand innan vi slår klackarna i taket. Nej jag skojade. Jag sysslar inte med sånt. Bara lite.
Spontanköpte precis en klänning 5 minuter innan mami skulle hämta upp mig. Vet inte alls om den är fin eller om den åker tillbaka. Likaså mina ny kilklackar som jag fann på Revival igår. Lönt att ha så charmig personal. Det är verkligen omöjligt att gå tomhänt därifrån.
Ikväll dricker vi cosmos bara för att vi kan. Skålar för livet och den olyckliga, lyckliga och icke-befintliga kärleken. Later!
Glad, mätt och matt efter sushikväll hos Filippa och Filip, Flemminggatans finaste sambos. Filip sov och jag och Filippa utnyttjade varenda liten sekund till att prata, analysera, diskutera dejtingfällor och titta på Idol. Vi skulle egentligen tränat men det enda som tränades var käkmusklerna. Tugga och snacka. Det är nog vad vi gör bäst. Och då menar jag verkligen bäst. För det finns få jag kan skratta och prata med som jag kan med Filippa. Få som kan relatera så mycket som henne och få som är så otroligt charmiga som Filly. Finaste Filly.
Nu ska jag sova. Imorgon blir det jobb. 2 dagar kvar sen är killerveckan över! Godnatt
Idag firar jag min 329 dag som självständig. Jag vet inte om det har blivit bättre men någonstans är det inte det som är poängen. Allting handlar om att lära sig se saker och ting från olika perspektiv, vända och vinkla, tills det känns bra. Få saker som gjort ont att kännas annorlunda. Acceptera situationen och göra det bästa utav den. Som att vänja sig vid ensamheten. Och det har jag gjort.
Oavsett hur ensam jag en gång kände mig, så är jag inte ensam. Jag befinner mig i mitten av människorna jag älskar och som älskar mig. Det tog bara ett litet tag att se det, inse det, acceptera det. Nu är jag min egen och jag kanske inte är helt nöjd. Men helt nöjd blir man aldrig. Så vad säger ni?
Circle of life..
– Hero by Regina Spektor
Idag bytte jag ut mina normala söndagssysslor, självömkan och soffhäng, mot middag på Haket och bio med Malin. Jag är så glad att det finns människor som känner precis som jag, som kan relatera till alla mina tusen ord om kärlek och känslor. Så glad för att det finns fler kärlekskrigare där ute. Malin är med mig och det känns så fint.
Vi kom fram till lite klokt men mitt i allt virrvarr blev vi nog bara mer förvirrade än vi redan var. För jag tror inte det finns några riktlinjer eller nya sanningar i samband med kärlek. Kärlek bara är.
Åh. Vänner. Jag har som vanligt hundratals noveller som bränner i bröstet, ett hjärta som dunkar och ord som bara vill komma ut. Men jag har snöat in mig på för många filosofier för att överhuvudtaget kunna leverera. Skrivkrampen har fryst alla mina tillgångar och jag önskar så att det vore annorlunda. Men det är inte annorlunda. Det bara är. Och det suger. För jag behöver min skrivterapi lika mycket som jag behöver sömn. Just nu.
Livet är konstigt, tvära kast och djupa fall. Igår såg jag en död kvinna, mådde märkligt och idag är mitt största bekymmer vad jag ska ha på mig ikväll. Ibland känner jag mig så okänslig. Ibland som världens mest sentimentala och trasiga själ. Att jobba inom vården är verkligen att komma nära inpå livet. Döden. Men ibland känner jag inte att jag lever överhuvudtaget.
Jag vet inte hur jag ska beskriva känslorna jag bär runt på, dem går inte att ta på, inte att sätta ord på, inte riktigt att förstå sig på överhuvudtaget. Men jag tror att jag befinner mig i en plats där ingenting egentligen har någon riktig mening, där känslorna och rutinerna inte riktigt fyller någon funktion för vad som komma skall. För någonstans känns det som att jag befinner mig på en hållplats i livet där jag väntar på en buss som kommer bara man väntar länge nog. Så länge är det bara att försöka hålla värmen.
Men metrologerna lovar en kall vintern och vi vet ju allesammans vad vintern gör vid mig. (Hold me tight)
Kass uppdatering. Jag vet. Och jag beklagar. För jag har så mycket att berätta men så lite tid. Nu sitter jag och andas frihet. Njuter av att antibiotikaruset äntligen lämnat mig ifred och för att människorna i mitt liv är så jävla fina.
Igår hade jag en fin kväll på Koppi med fina människor och goda tillbehör. Och finaste ägarna, såklart. Koppi fyllde tre år och jag gav en flaska vin inlindad i ett pärlhalsband och kände mig vuxen för en sekund. Sen ser jag alla kläder som ligger och skräpar och känner mig plötsligt som en tolvåring vars mamma borde sagt åt en att städa för länge sen.
Idag har jag spenderat varenda minut med fina kollegor och allra bäst, världens finaste vänner. Nu är jag lycklig. Och matt. Imorgon kör vi all in. För gissa vem som är ledig? JAG! Har en massa fina bilder att visa er. Men somsagt. Tomorrow people!
Under Uncategorized
Älskar min tendens att bli indragen i drama som överhuvudtaget inte har något med mig att göra. Haha. Imorgon är det torsdag och då kör jag på öppen mottagning här på Erik Dahlbergsgatan. Delar ut magsårsmedicin till alla arma stackare som ständigt hakar upp sig på bagataller. Ni kommer ärligt talat börja blöda inombords om ni fortsätter älta samma gamla drama. No kidding!
Puss och kram från er hjärtlösa bitch
I can not walk in these shoes, they hurt my toes. 