Gammal klassiker

Nästan perfekt.

Jag har haft den perfekta tjejkvällen med sushi, champagne och tårta. SATC och popcorn. Och sist men inte minst Dear John. Åh vad jag grät. Nu känner jag mig någorlunda tom. Önskar dock att jag hade en mänsklig delete-knapp att trycka på när saker och ting gått överstyr. Men en sån finns inte. Det finns bara tid och vett.

Jag har ingenting av det. Bara fina vänner. Tack för ikväll tjejer.

Bad timing

Ibland blir jag bara så jävla less på allting som har med dejting och kärlek att göra. Trött på beroendet, känslan av att vilja dela något med någon, som delar något med mig. Känslan av att vilja ha någon, vara någons. Varför kan man inte bara nöja sig med att vara sin egen? Varför måste där alltid finnas en andra part? Ett annat hjärta som slår för en när man har sitt eget?

Here it comes..

Det finns inget svårare än kärlek. Inget svårare att leva med någon annan, ha någon, vara någons någon. Det finns inget svårare än att frivilligt pusslas ihop med någon, något svårare än att försöka vara båda parter till lags, för någonstans måste allting matcha, klaffa, gå ihop. Alltid är det den där jävla timingen som tar ut sin rätt. Och jag hatar den.

Det finns öde och det finns mening, men det finns ingen jävla slump. Saker händer bara inte utan ett mening och det suger så jävla mycket. I mitt och många andras fall hade det känts lättare om det varit slumpen som avgjort allting, men allting i den här världen är för perfekt konstruerat för att slumpen ska få äran. Timing is everything. Och det suger också jävligt mycket.

För vet ni? Det finns inget som suger som att träffa en person man någonstans vet att man skulle kunna känna så jävla mycket för när man vet att man inte kan. Hamna i en situation där varenda litet snedsteg kan kosta en för mycket. Men någonstans på vägen slutar man bry sig. Just för att den här personen känns värd allting. Utan att reflektera över det gör man något som i stundens hetta känns så jävla bra, så jävla rätt och hur mycket man än vet att man borde gå därifrån, så kan man inte. Naivitet.

Jag kanske gjorde fel men jag brydde mig inte, för det kändes så jävla bra enda tills jag vaknade på morgonen och kände verkligheten slänga en hink med iskallt vatten rakt i mitt huvud, som ett uppvaknande och välkomnande till en ny dag.

För idag är en ny dag. En ny dag då jag egentligen inte behövt sitta här och tänka. Hade inte behövt att sitta här och känna efter. Om det inte varit för dig och den dåliga timingen. Men det gör jag. Fan fan fan.*

 

* Förlåt för att jag svär så mycket. Jag tror jag gör det när jag är arg.

 

 

 

320 days

Idag firar jag min 329 dag som självständig.  Jag vet inte om det har blivit bättre men någonstans är det inte det som är poängen. Allting handlar om att lära sig se saker och ting från olika perspektiv, vända och vinkla, tills det känns bra. Få saker som gjort ont att kännas annorlunda. Acceptera situationen och göra det bästa utav den. Som att vänja sig vid ensamheten. Och det har jag gjort.

Oavsett hur ensam jag en gång kände mig, så är jag inte ensam. Jag befinner mig i mitten av människorna jag älskar och som älskar mig. Det tog bara ett litet tag att se det, inse det, acceptera det. Nu är jag min egen och jag kanske inte är helt nöjd. Men helt nöjd blir man aldrig. Så vad säger ni?

Circle of life..

Skrivkramp

Idag bytte jag ut mina normala söndagssysslor, självömkan och soffhäng, mot middag på Haket och bio med Malin. Jag är så glad att det finns människor som känner precis som jag, som kan relatera till alla mina tusen ord om kärlek och känslor. Så glad för att det finns fler kärlekskrigare där ute. Malin är med mig och det känns så fint.

Vi kom fram till lite klokt men mitt i allt virrvarr blev vi nog bara mer förvirrade än vi redan var. För jag tror inte det finns några riktlinjer eller nya sanningar i samband med kärlek. Kärlek bara är.

Åh. Vänner. Jag har som vanligt hundratals noveller som bränner i bröstet, ett hjärta som dunkar och ord som bara vill komma ut. Men jag har snöat in mig på för många filosofier för att överhuvudtaget kunna leverera. Skrivkrampen har fryst alla mina tillgångar och jag önskar så att det vore annorlunda. Men det är inte annorlunda. Det bara är. Och det suger. För jag behöver min skrivterapi lika mycket som jag behöver sömn. Just nu.

 

Kvar i nåt jag lämnat

” Vissa saker ska helt enkelt lämnas precis som dem var. Då man ibland förstör mer än man vinner, när man försöker bygga vidare på gamla minnen. ”

– M.L.P

Efterkrigstiden (utsagor från insidan, dagboksinlägg)

Ni vet hur jag brukade romantisera kärlek. Hur mycket jag en gång älskade. Hur lycklig jag var och hur fantastiskt det var att leva med någon annan vid min sida. Och jag menade vartenda litet ord, varenda liten mening. Allting kom raka vägen från mitt dunkande, stora, röda hjärta. Jag sprudlade. Mitt liv sprudlade. Och för varje dag som gick växte sig allting bara starkare och större, berusning tog över alla bekymmer och allting var rosenrött och fjäderlätt. Enda tills dagen jag frivilligt valde att släppa allting. Dagen där jag lät allting falla. Allting vi skapat krossades som ett glas mot ett stengolv.

En del av mig dog den dagen. Och jag visste om det. Jag visste om att kärleken tagit över mig och att det inte skulle vara mycket mer kvar än en söndersmulat hjärta och en tom person som inte riktigt visste vem hon var om man inte fyllde henne med kärlek.

Man tror att alla som älskar är lyckliga. Att alla som älskat är tacksamma. Men man glömmer efterkrigstiden. Men glömmer processen från det att man sprudlar till att man förfaller. Man glömmer alla tusen känslor man handskas med, alla tankegångar man slungas mellan. Kriget mellan det goda och glada och det onda och väldigt väldigt tunga. 

Jag vet inte hur många gånger folk sagt att jag borde vara glad för att jag fått smaka på kärlek. Hellre älskat och förlorat än att inte älskat alls. Och det är väl klart att jag är tacksam. Klart att det jag hade var det finaste i världen. Att jag var genuint lycklig och sprudlande kär. Att jag kände mig älskad på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Att jag älskade någon annan mer än jag faktiskt älskade mig själv.

Men efterkrigstiden har varit den värsta. Har lockat fram känslor i mig jag inte trodde fanns. Tankar jag aldrig velat tänka. Har fått mig att inse hur sårbar jag faktiskt är när det väl gäller. Jag har provat att gråta tills tårarna tagit slut. Jag har föraktat allt och är fortfarande livrädd för att faktiskt känna. Livrädd för släppa in en ny person i mitt liv och ännu räddare för att bli en del av någon annan. 

Det finns inget finare, inget större, men heller inget tyngre ansvar, inget så läskigt som att bli ett med någon annan. För när den personen väl slits ifrån en. När man väl går isär. Då känner man sig halv. Man känner sig tom. Man känner sig fruktansvärt trasig. Och att känna sig trasig är den värsta känslan jag någonsin känt.

J

Pratade precis med J, min semesterfling från språkresan här nere på Malta 2006. Det är hundra år sen men vi minns fortfarande dem mest märkliga sakerna, till exempel att en gubbe styrde en leksaksmotorbåt rakt in i Jonas när vi badade i Melliehabukten (där jag bor nu) så att den fastnade i Js badbyxor och gubben och J började gapa högljutt åt olika saker. Jag skrattade mest. Precis som jag gjorde idag. Kunde inte låta bli att le när jag badade på samma ställe fyra år senare.

J sa att han tänkt på mig häromdagen när han lyssnat på en låt jag skickade till honom för fyra år sedan. Att han tänkt på mig för att dem sjunger the 14th of july och för att han mindes att jag fyllde år den 14e juni. Jag blev alldeles varm i hjärtat. Inte för att jag och J har något nu eller för att det vi hade var särskilt betydelsefullt. Men jag blir varm av att tänka på resan, blicka tillbaka och veta att där finns en annan person långt härifrån som minns saker som jag trodde att bara jag kom ihåg.

Nu måste jag sova. Har fjärilar i magen och vill bara ut och upptäcka på Malta på nytt men jag behöver nog några timmars sömn för att orka. Vi hörs imorgon. Life is good. 

 

 

Used to be’s.

Jag kommer ofta på mig själv sitta och tänka tillbaka på alla bättre förr. På en annan tid då saker och ting var annorlunda. Men varför romantiserar man egentligen? Varför inbillar man sig att där fanns en anledning till att stanna när man innerst inne vet att det fanns nittionio andra som fick en gå isär och vilja lämna allt bakom sig? Varför minns man bara det fina när det motsatta ständigt hade övertaget? Hur kan man glömma frustrationen som fullständigt drog ned en, oron och ovissheten som gav en magont? Hur kan man inte komma ihåg det?

Det måste vara naturens gång och viljan att gå vidare som får en att förtränga allt som en gång gjort ont. Meningen med att glömma. Som att glömma smärtan av ett trasigt hjärta, rädslan för ett ensamt liv. För hur vågar man annars ge sig in i något nytt?

Nu ska jag sova. Har tusen ärenden jag måste hinna med imorgon. Bara tanken ger mig magkatarr.

Jobba, träna, sola, förtidsrösta, säga hejdå till min fina Soffen, hämta kläder, packa, städa, åka hem till mina föräldrar, äta, sova. 

När det är avklarat är jag jävligt redo för semester. MMmmmmmm!

 

Jag & wifey